Borta bra men hemma bäst… om vi får chansen kan nog borta bli bäst det också!
Det första som slog mig när vi kom till Bryssel var de enorma synliga skillnaderna mellan människor som finns i detta Europas huvudstad. Bredvid enorma glaskomplex (oftast tillhörande EU eller någon form av delegation eller ambassad från ett annat land) stod fallfärdiga ruckel med trasiga rutor eller utbrända hål istället för fönster. M i styrelsen uttryckte det bra i telefonen till sin mor “stan är ett jävla skabbigt råtthål!”
M var inte så himla imponerad efter en natt med bristande sömn, tre flygplatser och många byten och var kanske lite väl hård. Men han hade rätt i en sak, klassklyftorna syntes så väl! Det mest tragiska var de människor vi såg utan skor, utan ordentliga kläder. De med filtar och madrasser utlagda på gatorna för att sova när kvällen föll. Självklart finns problemet med hemlöshet i Sverige också men det var en sådan enorm kontrast i Bryssel, de rikaste och de fattigaste sida vid sida men så oerhört långt ifrån varandra. Belgien må vara säte för en mäktig organisation men de smulor som faller från de mäktigas bord är inte nog och landet och staden Bryssel har lång väg att gå.
Redan på vägen från flygplatsen insåg man vikten av att det finns sådana som Åsa Westlund i Europaparlamentet, sådana som är engagerade för de som inte har möjlighet att göra sin röst hörd. Hon kämpar varje dag för att göra skillnad! Reell positiv skillnad i dessa människors vardag. Om vi Socialdemokrater hade fått möjlighet att styra EU hade det sociala Europa fått ta större plats. Då kanske barnfamiljen på madrassen inte hade behövt frysa i lukten från avgaser, i billyktors sken om natten.
Som det är nu visar högern sin arrogans, Reinfelds kollegor sitter och beslutar med Berlusconis kompisar i Europaparlamentet att inte göra ett jota. Deras brist på agerande för att göra något åt den ekonomiska och därmed sociala krisen är det mest brinnande och frustrerande som vi som socialdemokrater har att möta. Tänk dig att stå på fotbollsplanen och inse att motståndarna inte ens vill sparka på bollen. EU-kommissionens ordförande, högermannen Barosso, har inte ens uttalat sig om någon linje sedan krisen började. EU står handfallna i händerna på högern och det som skulle kunna bli ett verktyg för att hjälpa de som har det allra svårast i Europa används inte alls. Den svenske moderaten Gunnar Hökmark och gänget från högern står stillatigande vid sidlinjen och tittar på.
Europa är ett växande klassproblem där människor nu i den ekonomiska krisens spår ställs mot varandra. Arbetstagare mot arbetslös, fattig mot rik, ung mot gammal och polack, fransman, svensk och spanjor ställs emot varandra! Ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger på 24%, det är näst högst i Europa. Det ekonomiska fallet har varit störst i Sverige, vi ligger efter både Danmark och Finland. Krisen är självklart inte orsakad av regeringen Reinfeldts inkompetens men det faktum att de skurit ner våra gemensamma trygghetssystem (a-kassenivån, sjukförsäkringens inhumana regler, försäkringskassans haveri) det gör ju att vi drabbas hårdare än våra grannländer. De rika i Sveige, de med jobb och inkomst ställs nu mot de fattiga, mot de utan jobb och utan inkomst. Vem som helst kan bli arbetslös när som helst, det är uppenbart, det vi behöver nu är trygghet mellan jobben! Det är här den ideologiska skillnaden är som störst, det är här vi behöver socialdemokrater istället för moderater!
Många av oss som är engagerade i politiken utmålas ofta som giriga, egennyttiga och själviska personer. Men jag kan säga det direkt, majoriteten av oss som sliter varje dag gör det inte för egennytta! Vi är inte engagerade för oss själva eller för att värna något specifikt intresse. Vi är engagerade politiskt för att vi vill kämpa för de som inte har en röst. Vi kämpar för de som makten har slutat lyssna på, de som makthavarna inte ens ser längre, de som ligger och sover med sina barn på gatan framför deras port.
