Den här veckan har dörren till balkongen varit öppen varje dag, hittils. Inte för min skull, utan för kattens… Han är så lycklig när han får vara ute å titta på fåglarna och jaga humlor och flugor. De där humlorna har han ännu inte lärt sig att låta bli dock så varje gång han biter ihjäl en (vi har många, många humlor) så sitter han å skakar på huvudet och tvättar sig om nosen.
Men Lisa, undrar du då, varför hindrar du inte katten från att fånga humlorna. Jo, det skulle jag mer än gärna göra men han är så sjukt snabb! Har hunnit få tag i honom nån gång men oftast så tar det två sekunder innan han har humlan i munnen och kutar iväg (japp kutar var ordet) in i lägenheten. Han har ju listat ut att vi då springer efter och “jagar” honom (för att få ut humlan ur munnen på honom innan han blir stucken) och det är ju hysteriskt roligt när vi gör det! Oftast lyckas vi inte i vår jakt och när vi kommer ikapp så sitter han å tittar på den stackars humlan som han självklart redan stuckit sig på och dödat… Knäppkatt! Han är dock så lycklig när han är där ute att jag inte har hjärta att stänga dörren (dessutom klagar han rättså högljutt och det är inte kul när man har migrän…)
Varför var då denna balkongdörr inte öppen för min skull? Jo den däringa migränen jag hade i måndags höll i sig till igår, idag är sålunda första dagen när jag har fått vara huvudvärkslös. Så då har jag städat, solat och läst bok på sagda balkong. Jag har njutit av solen ordentligt och haft dåligt samvete över att jag inte gjort saker jag borde ha gjort… Men wtf, jag tyckte jag förtjänade det efter flera dagars migrän… eller?
