Har läst ett antal bloggar idag och även läst ikapp semsteruppehållet i dessa (alltså mitt eget uppehåll pga semester) och förundras över de som skriver “äsch, nu skriver jag bara om mitt liv/vad jag gör/mina tråkiga dagar (eller nåt i den stilen) jag ska minsann sluta med det och skriva något intressant och politiskt”. Det är då jag blir lite rädd för jag skriver bara om något (för andra) så ointressant som mitt liv, eller har i alla fall bara skrivit om det den senaste tiden. Någon gång där i maj blev det kanske något politiskt eller något meningsfullt. Alltså har jag kommit fram till följande:
- Jag är oerhört självcentrerad som bara skriver om hur mina dagar ser ut
- Jag måste (på allvar) tro att de ca 70 läsare jag har om dagen verkligen är intresserade av mina meningslösa redogörelser över mitt liv/mina dagar/vad jag tycker om etc (vilket kan tyckas än mer självcenterat)
- Jag skriver som om det vore min dagbok, på riktigt! Och är inte det skrämmande så säg?
Och nu när jag sitter här och skriver det här så tänker jag “nej, nu låter det ju som att jag ber om ursäkt för att jag skriver som jag skriver” men haha (!) det gör jag inte, jag sitter mest förundrad över att folk fortsätter läsa här fast att jag är så himla ego… ; ) (och inlägget bara kryllar av me, me, me!)












